En faktor som påverkar förhållandet mellan en neutral part och Israel är landets skäl till agerande. Muren (där den är felplacerad), bosättningar och kontroll av palestinsk stadsplanering påverkar inte "terrorister". De ovan nämnda åtgärderna mot palestinier gör inte landet på något sätt "säkrare" utan något helt annat.
Helt klart har Israel rätt att bygga en mur runt alla sina gränser, även om det är beklagligt. Problemet med separationsbarriären är att den på många delar är placerad på icke erkänd territorium, alltså landområde som inte tillhör dem enligt officiella organ som FN.
På samma sätt genomför Israel rivningar av hus på mark som inte tillhör dem. Skälen för detta ter sig vara många, men det är omöjligt att se någon säkerhetsrisk med dessa hus. Ett exempel vore väl att Sverige på Antarktis skulle riva de byggnader som finns där och sedan flytta in egna bosättare där.
Under resan fick jag flera gånger höra om planer för en palestinsk flygplats på Västbanken. Jag har inga oficiella källor ännu men jag litar på dem som sa att problemet med flygplatsen är att Israel förbjuder en sådan byggnation. Om så nu är fallet beslutar Israel över vad som byggs på mark som inte är deras, återigen något som inte borde påverka landets säkerhet.
Min relation till staten Israel baseras på dess handlingar. De genomför handlingar som påverkar andra människor, på motpartens mark och utan att ha någon rimlig förklaring varför de gör det. För mig låter det som om Israel är i krig med "Palestina", och i detta avseende borde det vara fullt rimligt för andra stater t.ex. Iran att stödja "Palestina". Det finns egentligen inget fredsavtal mellan den palestinska regeringen och Israel, alltså befinner de sig fortfarande i krig kom ihåg det när vi betraktar konflikten. Självmordsbombningar är kanske bara en annan slags krigsföring, olaglig, men laglighet inför internationella lagar kan väl knappast Israel åberopa?
Högst personlig anteckning, Peter
onsdag 9 februari 2011
söndag 6 februari 2011
40 minuter
Nu sitter vi på studiecentret och pratar om resan. Vi har bara 40 minuter kvar i Jerusalem innan vi åker till flygplatsen i tel Aviv. Dessa två veckor vi varit här har gått så otrolig fort och det känns verkligen tråkigt att åka hem. Att lämna denna häftiga stad för att åka tillbaka till tråkiga Strängnäs lockar inte det minsta. Nu måste vi gå till hotellet och hämta upp våra väskor.
Ma salaam
Nästa gång vi hörs är vi i Sverige!
/Charlotte
Ma salaam
Nästa gång vi hörs är vi i Sverige!
/Charlotte
torsdag 3 februari 2011
Haifa
Dagens resa gick till Haifa, vilket innebar en bussresa genom största delen av Israel. På vägen fick vi se hur Israel verkligen ser ut. Måste redan nu säga att jag verkligen chockades över hur fattigt landet är. Jag har alltid trott på den israeliska propagandan kring landets rikedom och framför allt hur det skiljer sig från övriga länder i mellanöstern. Fakta hävdar att Israel har ett BNP/capita värde som är mångfaldigt större jämfört med grannstater. Uppenbarligen är de militära kostnaderna höga för om man ser på husen märks det att israelerna inte har pengar i överflöd. Det är rikare än Egypten och Jordanien men skillnaden är inte som "en oas i en öken" vilket jag hört förklaras förut.
Vi åkte till en kibbutz, alltså det socialistiska jordbrukskollektiv som var grunden till staten Israels bildande. Genom dessa jordbruk startade den judiska invandringen och de la också grunden för israelisk ekonomi mellan 40-60-talen. Världens förändring har fått dessa forna jordbruk att finna nya ekonomiska möjligheter. De har anpassats till den rådande kapitalistiska omvärlden och idag driver de funpark/disco på den kibbutzen vi besökte. Mannen som guidade oss var väldigt stolt över att ha varit en del av det socialistiska experimentet. Han var den tredje generationen som bodde på samma mark, en mark som enligt honom hade varit tom innan kibbutzens uppståndelse. Vår palestinske busschaufför hade dock en annan uppfattning...
Lika stolt visade guiden oss de vapen som hade samlats nere i en betongbyggnad, vapen som använts för att fördriva palestinier. Enligt honom var det palestiniernas fel att konflikten uppstått och det var framför allt arabernas dumhet som var skälet. Judar hade en odiskuterbar rätt till landet och araber var "tyvärr inte tillräckligt smarta för att undvika eget lidande", "de [palestinierna] har haft många chanser att bringa fred men vägrat".
Busschauffören avslutade med att försöka starta en debatt med guiden om huruvida det var möjligt för palestinier att på samma sätt starta jordbrukskollektiv idag. Responsen var att palestinier inte borde slåss utan försöka ta en diskussion om frågan istället... Det är inte första gången jag möter israeler som flyr undan i ursäkter om staten och dess aktiviteter, och det påverkar hur en eventuell fred kan utarbetas.
Peter
Vi åkte till en kibbutz, alltså det socialistiska jordbrukskollektiv som var grunden till staten Israels bildande. Genom dessa jordbruk startade den judiska invandringen och de la också grunden för israelisk ekonomi mellan 40-60-talen. Världens förändring har fått dessa forna jordbruk att finna nya ekonomiska möjligheter. De har anpassats till den rådande kapitalistiska omvärlden och idag driver de funpark/disco på den kibbutzen vi besökte. Mannen som guidade oss var väldigt stolt över att ha varit en del av det socialistiska experimentet. Han var den tredje generationen som bodde på samma mark, en mark som enligt honom hade varit tom innan kibbutzens uppståndelse. Vår palestinske busschaufför hade dock en annan uppfattning...
Lika stolt visade guiden oss de vapen som hade samlats nere i en betongbyggnad, vapen som använts för att fördriva palestinier. Enligt honom var det palestiniernas fel att konflikten uppstått och det var framför allt arabernas dumhet som var skälet. Judar hade en odiskuterbar rätt till landet och araber var "tyvärr inte tillräckligt smarta för att undvika eget lidande", "de [palestinierna] har haft många chanser att bringa fred men vägrat".
Busschauffören avslutade med att försöka starta en debatt med guiden om huruvida det var möjligt för palestinier att på samma sätt starta jordbrukskollektiv idag. Responsen var att palestinier inte borde slåss utan försöka ta en diskussion om frågan istället... Det är inte första gången jag möter israeler som flyr undan i ursäkter om staten och dess aktiviteter, och det påverkar hur en eventuell fred kan utarbetas.
Peter
onsdag 2 februari 2011
Kontraster
Marhaba!
Charlotte som skriver. Vi har varit i "the holy land" i nio dagar nu och tiden bara rinner iväg. Som Peter och Theodor nämnt så har vi gjort mycket, sett mycket, hört mycket och framför allt, fått väldigt mycket nya intryck. Vart vi än går, vad vi än ser, vad vi än hör- allt tar vi in.
Jag hade en annan bild av Jerusalem och Västbanken innan jag åkte hit och fick världens chock när jag var på plats insåg att min bild inte riktigt stämde med verkligheten. Jag visste inte att gamla staden i Jerusalem är indelat i 4 olika delar,en judisk, en muslimsk, en kristen och en armensk. Alla delar skiljer sig mycket från varandra men den största skillnaden är mellan det judiska kvarteret och det muslimska kvarteret. Det är som att vara i två olika länder.
I det arabiska kvarteret är det marknader överallt, husen är slitna, det ligger sopor på marken och det kryllar av folk. Bemötandet av människorna där är varmt och välkomnande, säger man något på arabiska skiner deras ansikten upp som solar. I det judiska kvarteret är alla hus moderna och västerländskt inspirerade, de ser alla likadana ut och är rätt opersonliga. På marken finns inga sopor och istället för marknaderna (som i det muslimska kvarteret) är det här, affärer, caféer och restauranger. Människorna är inte speciellt tillmötesgående och struntar i princip i oss turister.
Det är svårt att ge en bild, men ni förstår nog vad jag menar med att det är olika. Tror inte att jag hade tänkt riktigt på hur det skulle se ut men jag var verkligen inte förberedd på att det skulle synas så väl vad som var palestinskt och vad som var israeliskt. Kontrasterna mellan de som har det bra ställt och inte kom som en chock.
Värst var nog ändå västbanken. Jag hade föreställt mig muren som ungefär lika hög som Berlinmuren, till mitt förtret var den här var dubbelt så hög med taggtråd längst upp. Jag hade föreställt mig att Betlehem såg ut ungefär som bilderna i min barnbibel, små stenhus med palmer utanför, ingen riktig ”stad” utan mer en mysig by. Det stämde inte riktigt. Betlehem bestod tillmestadels av rätt slitna hus, skräp på marken och mycket folk. Det såg fattigt ut helt enkelt. Det kändes så dumt att gå runt där med en kamera, mobil, ipod och pengar som de inte ens tjänar på ett år i fickan. Allt är så sjukt orättvist.
Innan vi åkte hit var jag mest orolig för självmordsbombare ( åh så fördomsfullt av mig, jag veeet). Efter att ha varit här ett par dagar och ha sett israeliska militärer i varje gathörn med automatvapen så har rädslan för självmordsbombare istället flyttats över till israeliska soldater. Nu känns det mest tryggt i de Palestinska områderna i stan. Det är inte bara bland palestinier som israelerna sprider rädsla. Rätt intressant.
Jag skulle vilja skriva om allt vi gör här men det inlägget skulle ta flera timmar att läsa. Vi kanske borde skrivit ett blogginlägg för varje dag där vi förklarar vad vi har gjort under dagen, men eftersom att ingen av oss har med oss någon dator har det blivit lite svårt.
Jag kan inte lova någonting men jag kanske skriver ett till inlägg ikväll eller imorgon och berättar mer vad vi gjort.
Ps.Hej mamma, Emma och Fredrik jag saknar er! hihi Ds.
/C
Charlotte som skriver. Vi har varit i "the holy land" i nio dagar nu och tiden bara rinner iväg. Som Peter och Theodor nämnt så har vi gjort mycket, sett mycket, hört mycket och framför allt, fått väldigt mycket nya intryck. Vart vi än går, vad vi än ser, vad vi än hör- allt tar vi in.
Jag hade en annan bild av Jerusalem och Västbanken innan jag åkte hit och fick världens chock när jag var på plats insåg att min bild inte riktigt stämde med verkligheten. Jag visste inte att gamla staden i Jerusalem är indelat i 4 olika delar,en judisk, en muslimsk, en kristen och en armensk. Alla delar skiljer sig mycket från varandra men den största skillnaden är mellan det judiska kvarteret och det muslimska kvarteret. Det är som att vara i två olika länder.
I det arabiska kvarteret är det marknader överallt, husen är slitna, det ligger sopor på marken och det kryllar av folk. Bemötandet av människorna där är varmt och välkomnande, säger man något på arabiska skiner deras ansikten upp som solar. I det judiska kvarteret är alla hus moderna och västerländskt inspirerade, de ser alla likadana ut och är rätt opersonliga. På marken finns inga sopor och istället för marknaderna (som i det muslimska kvarteret) är det här, affärer, caféer och restauranger. Människorna är inte speciellt tillmötesgående och struntar i princip i oss turister.
Det är svårt att ge en bild, men ni förstår nog vad jag menar med att det är olika. Tror inte att jag hade tänkt riktigt på hur det skulle se ut men jag var verkligen inte förberedd på att det skulle synas så väl vad som var palestinskt och vad som var israeliskt. Kontrasterna mellan de som har det bra ställt och inte kom som en chock.
Värst var nog ändå västbanken. Jag hade föreställt mig muren som ungefär lika hög som Berlinmuren, till mitt förtret var den här var dubbelt så hög med taggtråd längst upp. Jag hade föreställt mig att Betlehem såg ut ungefär som bilderna i min barnbibel, små stenhus med palmer utanför, ingen riktig ”stad” utan mer en mysig by. Det stämde inte riktigt. Betlehem bestod tillmestadels av rätt slitna hus, skräp på marken och mycket folk. Det såg fattigt ut helt enkelt. Det kändes så dumt att gå runt där med en kamera, mobil, ipod och pengar som de inte ens tjänar på ett år i fickan. Allt är så sjukt orättvist.
Innan vi åkte hit var jag mest orolig för självmordsbombare ( åh så fördomsfullt av mig, jag veeet). Efter att ha varit här ett par dagar och ha sett israeliska militärer i varje gathörn med automatvapen så har rädslan för självmordsbombare istället flyttats över till israeliska soldater. Nu känns det mest tryggt i de Palestinska områderna i stan. Det är inte bara bland palestinier som israelerna sprider rädsla. Rätt intressant.
Jag skulle vilja skriva om allt vi gör här men det inlägget skulle ta flera timmar att läsa. Vi kanske borde skrivit ett blogginlägg för varje dag där vi förklarar vad vi har gjort under dagen, men eftersom att ingen av oss har med oss någon dator har det blivit lite svårt.
Jag kan inte lova någonting men jag kanske skriver ett till inlägg ikväll eller imorgon och berättar mer vad vi gjort.
Ps.Hej mamma, Emma och Fredrik jag saknar er! hihi Ds.
/C
måndag 31 januari 2011
Hopp!
Äntligen! Efter sju dagar i Jerusalem fick vi äntligen möta människor med en hoppfull syn på framtiden. Dessa människor lever inte i en utopi och tror att det imorgon kommer stå israeler och palestinier som kramar varandra kring alla heliga platser. Dessa människor arbetar faktiskt varje dag för att få till fred eller snarare arbetar de för att de mänskliga rättigheter som världen enats om.
Det är intressant att dessa kommer från båda sidor av konflikten och att båda tycker det är ganska oväsentligt om den slutgiltliga lösningen är en eller två staters eller federation eller vad folk nu kommer på... Det enda de bryr sig om är att både israeler och palestinier kan leva tillsammans utan några lagar eller policies som diskriminerar endera parter.
Jag har upplevt stor hoppfullhet idag men samtidigt vet jag att båda personer jag mött idag kan sitta i fängelse om ett år, bara för att staten Israel håller på att stifta lagar som gör det omöjligt för fredsorganisationer att arbeta. Min personliga åsikt är att detta område är beroende av den andra rösten, fred ska vi inte prata om ännu för nu handlar det om att minska de negativa krafterna först. Helt personligen ber jag er att på google slå efter Avigdor Lieberman, en minst sagt intressant person, med negativ betoning!
Peter
Det är intressant att dessa kommer från båda sidor av konflikten och att båda tycker det är ganska oväsentligt om den slutgiltliga lösningen är en eller två staters eller federation eller vad folk nu kommer på... Det enda de bryr sig om är att både israeler och palestinier kan leva tillsammans utan några lagar eller policies som diskriminerar endera parter.
Jag har upplevt stor hoppfullhet idag men samtidigt vet jag att båda personer jag mött idag kan sitta i fängelse om ett år, bara för att staten Israel håller på att stifta lagar som gör det omöjligt för fredsorganisationer att arbeta. Min personliga åsikt är att detta område är beroende av den andra rösten, fred ska vi inte prata om ännu för nu handlar det om att minska de negativa krafterna först. Helt personligen ber jag er att på google slå efter Avigdor Lieberman, en minst sagt intressant person, med negativ betoning!
Peter
söndag 30 januari 2011
En blick framåt...
Natten mellan lördag och söndag spenderade vi alltså hos lokala familjer. En pojke vid 16 år berättade då för mig att han såg stora steg framåt i utvecklingen just nu. Polisen har blivit mindre korrupt, en egen dagstidning delas nu ut och planer på en flygplats på västbanken finns. Han förmedlade som första person en framtidsblick som innehöll hopp!
Om jag ska vara mer egoistisk och blicka framåt i dagens planer så måste jag erkänna att nu gå till Al-Aqsa moskén för att sedan besöka en protestmarsch inne på västbanken kommer vara mäktigt. Hoppas bara att checkpointen inte vållar några större besvär denna gång!
Peter
Om jag ska vara mer egoistisk och blicka framåt i dagens planer så måste jag erkänna att nu gå till Al-Aqsa moskén för att sedan besöka en protestmarsch inne på västbanken kommer vara mäktigt. Hoppas bara att checkpointen inte vållar några större besvär denna gång!
Peter
En helg i Betlehem
Marhaba!
Det är fascinerande att se hur svårt det är att formulera sig efter en vecka. Det blir inte färre och färre intryck för varje dag. Visserligen börjar vi hitta och vi börjar lära oss arabiska fraser men det är fortfarande så många intryck som vi tar in varje dag. De första dagarna handlade allt om gamla staden med närheten till några av de mest heligaste platserna på jorden och gatuförsäljarna som ropar "Hej, är du från Sverige?" efter en, nu handlar det om flyktingläger, muren och vattenbrist.
Nu har vi varit hemma ett par timmar efter en fantastisk helg hos en palestinsk familj i Betlehem. Klassen fick åka i grupper om två eller tre, hem till en palestinsk värdfamilj under knappt ett dygn. Detta besök har givit mycket mer kunskap och insikt i hur palestinierna lever. Under lördagskvällen fick jag höra rörande berättelser om vattenbristen, om hur de förlorat sina ID-handlingar och hur besvärligt det är att gå genom checkpoints.
I alla dessa motgångar finns det en glädje och gästvänlighet hos palestinierna. När jag satt med familjen och kollade på arabisk tv, som rapporterade läget i Egypten, ställde jag frågan om en liknande situation skulle kunna sprida sig till Palestina. Då skrattade pappan och skojade om att "de inte hade någon regering att göra uppror mot och om de hade en regering att göra uppror mot så skulle den efterträdande vara minst lika illa. Dessutom skulle israelerna döda alla som försökte göra uppror!" tillade han med ett skratt. Kanske måste de vara glada och skratta åt hemskheterna för att de ska kunna uthärda situationen.
Tänk så lärorik en skolvecka kan vara! Varför undervisas vi i en skolbänk när vi kan lära oss genom att se hur det fungerar framför oss?
Ma salaam
Theodor
Det är fascinerande att se hur svårt det är att formulera sig efter en vecka. Det blir inte färre och färre intryck för varje dag. Visserligen börjar vi hitta och vi börjar lära oss arabiska fraser men det är fortfarande så många intryck som vi tar in varje dag. De första dagarna handlade allt om gamla staden med närheten till några av de mest heligaste platserna på jorden och gatuförsäljarna som ropar "Hej, är du från Sverige?" efter en, nu handlar det om flyktingläger, muren och vattenbrist.
Nu har vi varit hemma ett par timmar efter en fantastisk helg hos en palestinsk familj i Betlehem. Klassen fick åka i grupper om två eller tre, hem till en palestinsk värdfamilj under knappt ett dygn. Detta besök har givit mycket mer kunskap och insikt i hur palestinierna lever. Under lördagskvällen fick jag höra rörande berättelser om vattenbristen, om hur de förlorat sina ID-handlingar och hur besvärligt det är att gå genom checkpoints.
I alla dessa motgångar finns det en glädje och gästvänlighet hos palestinierna. När jag satt med familjen och kollade på arabisk tv, som rapporterade läget i Egypten, ställde jag frågan om en liknande situation skulle kunna sprida sig till Palestina. Då skrattade pappan och skojade om att "de inte hade någon regering att göra uppror mot och om de hade en regering att göra uppror mot så skulle den efterträdande vara minst lika illa. Dessutom skulle israelerna döda alla som försökte göra uppror!" tillade han med ett skratt. Kanske måste de vara glada och skratta åt hemskheterna för att de ska kunna uthärda situationen.
Tänk så lärorik en skolvecka kan vara! Varför undervisas vi i en skolbänk när vi kan lära oss genom att se hur det fungerar framför oss?
Ma salaam
Theodor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)